Allt annat än monotont!

Det är söndag morgon. Sitter i lägenheten och funderar på vad jag ska göra med resten av mitt liv, dvs de två veckor som är kvar innan vi åker tillbaka till Stockholm, Sverige. Det är konstigt, att det blir så stort. Ett nytt sammanhang, med nya människor som på nolltid blir ens hela tillvaro, med allt det roliga och allt det jobbiga som hör till. Och sen är det bara slut. (Jag tänker på praktiken, inte USA eller vårt kollektiv.)

Avslutningen blev i alla fall som man kunde tänkt sig. Helt galen. Vi caterade ju in mat, som sagt, vilket jag var lite besviken över. Men när jag senare förstod varför skämdes jag som en hund. Efter lunchen fick jag presenter; t-shirt och gigantiskt amerikanskt badlakan från Marc by Marc Jacobs. "Det kommer en till, lite senare" sa presidenten. Några timmar gick. Jag gjorde ingenting, lite småuppgifter som de kunde skrapa ihop, men satt egentligen bara och väntade på drinkarna vi skulle dricka efter jobbet. Så kom VD'n fram och kallade in mig till sitt rum. "Oroa dig inte, Tom. Det är inget dåligt." Ok då... Så gav han mig 500 dollar (jag har fått hundra i veckan innan för att täcka mat och resor). Och sa "Buy yourself something beautiful". Sen bjöd han över mig och Anna till sitt hus i Australien, där vi kunde bo ett par veckor från slutet av augusti/början på september om vi ville. Så långt, allt jättebra, jättekul, jätteskönt. Jag mailar honom och frågar (jag glömde det när vi satt ner) om jobberbjudandet nästa sommar står kvar och hur mycket betalningen skulle vara i så fall.

En kvart senare ser jag hur han hämtar in Ross till samma rum. (Ross är bästa vännen på jobbet. Han tog hand om mig från dag ett. Någon man verkligen kunde anförtro sig till om det var något. Någon att hänga och garva med. Superkille! Anna och jag har varit ute och ätit ihop med honom och hans tjej. De pratar också om att komma till Sverige och hälsa på oss. Jag har inte skrivit så mycket om dem här av respekt för honom.) I alla fall, han kommer tillbaka ut efter ett tag, spänd som en stålfjäder. Jag tror inte någon annan märker det, men han ser chockad ut. Fan, han fick sparken, tänker jag spontant. Och mycket riktigt. Möter honom i korridoren. Han upprepar det. Han fick sparken.

Det är fortfarande tre timmar tills vi ska dricka drinkar. Jag sitter på min plats och tänker på att det var därför vi inte gick ut och bowlade. Jag väntar. Besviken, sur, arg och ledsen för Ross skull. Håller så god min jag kan. Vill bete mig som en sjuåring. Smälla i lite dörrar. Sura lite. Kanske skrika något? Men jag gör inget så klart. Får lite mer ryggdunkar och snälla ord om att komma tillbaka. Bakom mig städar Ross sitt skrivbord. Han fick tre veckos lön och behöver inte komma tillbaka på måndag. Hans flickvän är arbetslös. Och han som önskat sig en riktig svensk semester på fem veckor, som jag berättat om... (De har bara två. "Plus five sick days, of course.") Men han tar det bra. Han skrattar åt ironin i att "You and I, we leave this place on the same day, huh?"

Det blir inga drinkar. Ross åker hem. Jag vet inte om ingen fattar eller ingen bryr sig. Men han får en kram av kvinnan på ekonomin. Jag får kramar av alla. Jag tackar nej till drinkar. Jag åker också hem. Besviken. Jag är inte gjord för det här. Måste bli tuffare. Fan, Ross...