Trots två månader här har vi bara lyckats se två ynka kändisar. Kändisar och kändisar förresten. Daniel från Project Runway spottade vi på Marc By Marc Jacobs-butiken. Jag hävdade att han var en servitris vi haft och Tom trodde det var någon från hans praktik. Skäggiga damen som vi sett på Kobra spottade vi i vårt kvarter när hon var ute med hunden. Hemma i Stockholm så ser vi i alla fall Fredrik Virtanen och Jonas Gardell fler gånger i veckan.
Jaha, då var det snart dags att åka hem. I fredags åt vi en sista middag på Dinern. Sen åkte Elin igår. Det kändes tomt. Det kändes det att det snart var slut. Snart är det röda linjen mot Mörby Centrum på morgnarna istället för linje ett mot Bronx.
Planen var att åka i väg någonstans. Över 2 veckors semester i New York, då måste man ju tröttna? Vilja åka iväg någonstans. Så blev det inte. Hosta, lathet och en oändling New York-törst har gjort att vi blivit kvar här. Knappt varit utan för "tullarna" på 8 veckor alltså. Men bada vill man ju på sommaren. Så igår, för första gången i sommar, åkte Tom, Tomas och jag och badade. I Brooklyn Heights finns en badbåt, en pråm med pool. Där badade vi. Kritvita men med en fantastisk utsikt över södra Manhattan simmade vi runt bland skrikande barn och badvakter med visselpipor. När vi kom hem var Tom och Tomas grisskära.
Här fick man veta saker om New Yorks historia. Här fanns också byggsatsen "bygg din egen världsutställning" och påtända mjukislejon.
I måndags ösregnade det och blåste. Regnet kom från alla håll och kanter. Tom och jag åkte till upper west side för att gå på American Museum of Natural History. Väl där var det lång kö och så många skrikande barn att vi inte orkade gå in. Istället vandrade vi runt i regnet. Åt mexikanskt. Och sen hade hela dagen gått.
...fast det kanske man inte ska skoja om. Men från vårt tak syntes nästan ingenting. Vi anade faktiskt ett stort (men svagt) moln av vit rök, på riktigt, men innan vi fått upp kameran ur strumpan, hade det gått upp i diset. Kolla DN istället. De har duktigare fotografer. Det ser ju helt galet ut! 
Igår åkte vi till Central Park och strosade runt. Vi tittade på Baseball, galna solande människor och den fina naturen, så klart. 
Jag fick killragg. 
Anna fick mig.
På Upper East Side bredvid parken ligger Guggenhem. Jäkligt coolt. Tyvärr fick man inte fota mer än på nedervåningen.
Första riktiga semesterdagen gjorde Elin, Anna, Tom och jag Bronx Zoo. Som gammal djurättskämpe led jag självklart lite kval. Sen tänkte jag att det ändå kan vara värt att se hur djur på zoo har det nu för tiden. Som tur var såg många av djuren ut att ha det ganska bra. Tyvärr såg några ut att ha det dåligt också. Värst var att se en stackars panter med ett dåligt tilltaget område och en isbjörnen med bara vitmålad sten att leka med.
Jag glömde. Vi var på Studio B för ett par helger sen, minns inte vilken, de är så lika. Simian Mobile Disco spelade i alla fall. (Klart bättre än Chromeo som var dagen innan, då vi också var där...) En japan presenterade sig som Phil Oh. Han frågade om mina kläder och ville fota mig. Vårt något förvirrade samtal:
A: You tell me.
Så var det semester för mig också. Skönt. Det har varit trevligt och lungt på Columbia, inga svårtydbara kommentarer eller intriger som på Toms byrå. Ingen som blev sparkad. Så den stora lättnaden handlar mest om att slippa sitta de 2,5 timmarna på tunnelbanan varje dag. Och slippa släpa runt på datorn. Dagen innan jag slutade blev jag bjuden på koreansk restaurang av de doktorander som ännu inte gått på semester. Flera av dom kommer jag att träffa snart igen, i augusti på en konferens i Antwerpen. I avskedspresent fick jag en japansk amueltt för akademisk framgång av japanskan som suttit bredvid mig i 5 veckor.
"Det skulle ju inte vara två frågetecken?" "Tom, kan du googla?" "Har du Panther?" "Firewire?" "Får jag låna din dator?" "Har du Tiger?" "Compare to Oral-B" "Nä, jag ska sluta med det här med datorer!" Sen kollade Elin sina mail och googlade lite, på min dator. Det funkade nog inte ändå till slut... Stackarn.
Det är varmt. Jag gnäller, är hungrig, törstig, känner sig svimfärdig efter bara några steg i solen. Såg den här mannen igår. Han låg mitt på gräset vid halv ett-tiden. Mitt på Manhattan. Hur orkar han? Det ser till och med ut som han njuter.
Jag måste bara lägga upp den här fina bilden som togs på Welcome to the Johnsons. Ser ni? Vi är nya ABBA. Matchande par. Ställer du upp Josse?
Hoppas Anders ursäktar, men jag måste bara låna och publicera den här bilden av dig! Inga är så trevliga som amerikanerna, eller?
...hemma verkar det som. Hur har ni det, Mamma och Pappa? Klarar sig källaren? Garaget? Vi bor ju ganska högt upp förstås, men å andra sidan i en backe, så det kanske forsar på ordentligt. Eller är ni på Öland? Lyckligt ovetande tror jag knappast... Hoppas inte ni behövde avbryta semestern och åka hem. Niklas kämpar väl på bra med sandsäckar och öskärl? Förlåt, hoppas huset klarar sig. Jag ringer på lunchen och hör efter!
Stackars Elin! Den finaste av flickorna. Vad ska hon göra? Hur ska hon kunna prata med Kalle? Hur ska hon kunna Skypa med brorsan? Blogga (inte så informativt :-) ) för föräldrarna? Stackars Elin. En epok har gått i graven. En saga är slut. Alla sms'en hon sparat. Alla mailen hon skrivit. Alla jobben hon skulle göra. Stackars Elin. Hennes mac är död. Den bara snurrar och snurrar. Spinning apple death. 946 träffar.
Vi fick tag på Fredrik och Patrik till sist och gick på Chromeo på Studio B. Massor av folk. Chromeo var cheesy 80-tal men Flosstradamus som dj:ade efteråt spelade en helt fantastisk timme. Fredrik, Tom och jag dansade runt svettiga, med stora fånleenden. Tyvärr ballade dom ur helt sen och började spela amerikansk collage-rock. Utanför klubben hade dom en fin glassbil med bård som sålde isglass.
Patrik och Fredrik, var är ni vad gör ni? Det går inte att messa... Vi ska ju ut å ha roligt ikväll. Om någon ser dom irra runt på Manhattan hälsa att jag och Tom finns online!
Så, då har vi haft vår blog i snart en månad. Det är väldigt kul att skriva och vi hoppas att det är lika kul att läsa... I lite mer än två veckor har vi också använt Google Analytics till att föra statistik på er. Tänkte att det kunde vara kul att redovisa lite av det för er, här. Vilka ni är som läser och vilka som inte läser. Vilka som gillar bloggen och vilka som inte gör det. ;-) Google Analytics har alla svar och ljuger minsann inte.
Källa: http://perezhilton.com/
På väg hem efter en alldeles för sen dag på jobbet, vid elvatiden (vilket ironiskt nog inte är så ovanligt i The Land of The Free) köpte jag en slice och en Grolsch to go. Efter att jag slängt i mig pizzan vandrar jag hemåt genom Chassidernas område. Efterom jag läser Nina Solomons Ok, Amen (den måste du läsa Mamma, tryck på hennes namn, så kommer du till en annan hemsida där du kan beställa den!) just nu, vet jag så mycket om dessa ultraortodoxa judar (förutom att de har tokiga hattar från 1700-talets Polen) att de sätter en stolthet i sin fromhet. Jag närmar mig vårt lokala närlivs och hinner tänka att vi-har-ju-inget-bröd-men-Anna-har-nog-handlat-jag-orkar inte... När SMACK, ett ägg splittras mot trottoaren en meter snett framför mig! Jag tittar upp, men ser inget annat än ett välordnat och nedsläckt hus. Jag hastar vidare och electron jag lyssnar på i lurarna känns plötsligt alldeles för svettig. Efter många blickar över axeln kommer jag i alla fall hem till slut, safe and sound. Men, nu är det krig. Imorgon börjar jag smygfota dessa underbara karaktärer i för varma kläder. Varje dag till och från jobbet. Jag ska nog hitta den där äggaren om han eller hon så är sju eller sjuttio år. Sådetså.
Ok, det här kanske är ett ganska negativt tema. Men det är inte tänkt så. När jag var liten och var på semester med familjen sa pappa att dom jobbiga stunderna var ofta dom stunderna man mindes bra och kunde skratta åt efteråt. Och så blev det ofta. Mycket som är roligt har ett litet jobbigt inslag. Så jag måste säga några ord om helgen. Kristin och jag hade planerat manikyr. Det finns nästan lika många manikyrställen som taxibilar på Manhattan. Trots det verkade det stört omöjligt att få naglarna fixade. Till sist hamnade vi på Beauty Bar där man kan få drink och manikyr för enbart 10 dollar. Bartendern var sur. Karl och Tom storknade i nagelackslukten och gick till baren bredvid när dom visade baseball. När manikyrskan äntligen var klar med rökpaus, smspaus, och snackpaus var det äntligen vår tur. Kristins naglar blev torterade med aceton och jag sabbade mitt nya nagelack på 2 sekunder. Manikyrskan var disträ och uttråkad. När hon fick reda på att Kristin var musikjournalist ägnade hon resten av tiden att berätta vilka olika band hon brukade hänga med. Alla band som Kristin gillade hade hon antigen blivit stött på av, åkt berg-o-dalbana på Coney Island med eller sett högst upp i World Trade Center på en konsert för särskilt inbjudna. Jaja. Sen var Morrissey-konserten på Madison Square Garden inställd. Chelsea piers bowlingbanor fullbokade och favoritklubben 205 folktom.
Jag har inte skrivit så mycket om Columbia. Det beror på att det svårt att bräcka dialogerna som pågår på Toms byrå. Men i alla fall. Jag sitter alltså på Columbia University, hos deras talgrupp. Jag har hållt ett seminarium och deltar i möten och presentationer. Utöver det jobbar jag med mitt eget. Columbia University ligger på 116:e gatan. Högre upp på Manhattan än jag någonsin har varit förut. Talgruppen är liten med ungefär 5 doktorander och en professor. Jag sitter bredvid en japansk tjej. Hon är inte så bra på engelska. När jag blev presenterad för henne första dagen sa hon:
Jag vet inte vad som var roligast idag. Att två poliser (eller Our Boys In Blue som de kallas här) stod utanför på gatan och lärde varandra trick med batongerna eller mina manliga kollegors glada tillrop när vi upptäckte dem. "Run your hand up and down your weapon, officer! Faster!" "Smack the other guy in the ass!"
what the fuck? i was looking for pictures from the chromeo show and your creepy blogs all show up...not only that but with a picture of my ass? check th girl in the red and white shirt to the side of the ice cream truck....uh that's me and my bottom